M/Y ALBERTINA	Om Albertina	Återföreningen	Hemfärden	Fortsättningen	Restaureringen
	Oväntad rekrytering	Plankjakten	Motorn	Inredningen	Slutligen

När jag avslutade min förra kria i slutet av november 2005 hyste vi starka förhoppningar on en som vanligt mild vinter här i Göteborg och att arbetet ombord skulle flyta mer eller mindre friktionsfritt utan väderstörningar. Siktet var då inställt på sjösättning kring Valborg. Den förhoppningen kom helt på skam. Kung Bore gjorde för oss västkustbor ett tidigt intåg redan i början av november och höll oss i ett järngrepp långt fram i april. Den för våra breddgrader ovanligt stränga vintern gjorde närvaron på varvet nästan outhärdlig - isen i Göta Älv förstärkte kylan ombord. Snön yrde in genom presenningen vi satt som skydd och vid ett tillfälle när Stefan var ute med en vän och monterade nya hydraulslangar var det minus 10 men en sydostlig kuling gjorde att det kändes som minus 30. Vi fick helt enkelt under nästan 3 månader hålla oss inne på verkstaden och i våra garage och arbeta på lösa detaljer vi plocket med oss - bl.a. de 24 lådor som vi har ombord slipades ner och lackades ett antal gånger. Stefan monterade ner hela salongsinredningen list för list, spegel för spegel, renslipade, oljade och lackade och framåt våren när det blev lite mildare monterades allt upp igen. Ruttrallarna på bryggdäck var ju försvunna - Torkel bad en kollega Anders som är möbelsnickare att göra nya enligt CGP:s originalritning. När de var klara fram på försommaren var de så vackra att jag helst hade lagt dem hemma på vardagsrumsgolvet. Den nya masten av Oregon Pine också enl. CGP:s ritning blev precis som vi hade önskat. Ute på Vindilevarvet fann vi inte bara en utmärkt smed med specialitet i rostfritt utan även en marinelektriker som också visade sig vara en hejare på träarbeten. Båda hade egna rörelser och hyrde in sig i lokaler på varvet. Smeden som heter Kari Tuomi har en firma som heter Neptu Service, har gjort allt i stål och mässing, bl.a. ett magnifikt bogjärn i rostfritt och en rejäl grövre stödbock för propeller- och roder i akterskeppet. Hans förtjusande hustru Elisabeth maskin- eller handpolerade allt som kunde poleras. Vår gamla gasstrålkastare på fördäck visade sig efter Elisabeths behandling vara av skinande mässing, den tidigare grå klumpen är nu stor ögonfägnad ombord. Elektrikern som heter Milko Larsson driver Milkos Marinel och har lagt om hela det elektriska ombord inklusive landströmskoppling. Som en unik parantes kan nämnas att Milko har en magisterexamen i fysik men fördrar att pula med båtar i stället för att undervisa eller sitta vid en dator. Som jag nämnde är han också en hejare på träarbeten så när Torkels kollega Robert hoppade av båtbyggeriet och började på Chalmers fick Torkel on om tid för vår båt, men då kunde vi istället utnyttja Milkos känsla för trä i kmånga avseenden. Dess båda herrar utgjorde en stomme i det lag som frampå vårkanten grep sig an renoveringen igen. Varvets ägare Anders Sällström hade föreslagit att drivlinan måste förstärkas då vi skulle öka motorstyrkan väsentligt. Efter konsultationer med Volvo Pentas ombud Långedrags teknik förstod vi att VP D3 var avsedd för planande eller halvplanande båtar, Volvo Pentas D4 eller D6 var mer lämpliga för deplacementbåtar. Vi fastnade för en D4 EVC III med 180 hästar. Steget från den gamla 6-cylindriga Perkinsdieseln på 115 HK var ju ganska stort så vi följde Anders råd och beställde en ny 45 millimeters drivlina med tillhörande ny hylsa. Axeln beställdes i två delar, Kölen arborrades upp från 40 till 45 millimeter för att kunna ta emot en grövre hylsa. De gamla lagren av ebenholz hade tjänat ut och ersattes av moderna SKF-lager och de båda axelhalvorna kopplades ihop midskepps med en svindyr aquaflexkoppling som kunde ta upp toleranser på hela 4 millimeter. Torbjörn Åkesson på varvet som liksom Anders är skeppsbyggare från Chalmers och dessutom Sjöingenjör jobbade hårt på att få alla dess moderna grejer att passa i det gamla skrovet. För att få rätta förhållanden ville han ha henne sjösatt över en helg innan monteringen kunde börja för att kölen skulle ta upp vatten och därigenom befinna sig i "normaltillstånd" vid monteringen. Vi hade inget emot detta, en kraftig värmebölja i början av maj och ytterligare en i slutet av maj/början juni började göra oss nervösa. Vi fyllde kölsvinet regelbundet med färskvatten men på några dagar hade det mesta läckt ut igen. Klev man fram i Skansen kunde man genom bordläggningen trots 9 lager lack se trafiken på Älven utan svårigheter. Sagt och gjort - i början av juni åkte hon i en fredagseftermiddag, Motorn saknades ännu, den skulle ha levererats i början av maj men Volvo Pentas försäljning och produktion hade marscherat i otakt så vi väntade fortfarande på ett besked. Vi hade hyrt en rejäl dränkbar pump och det behövdes sannerligen. I förskeppet härskade Avestaforsens brus och pumpen gick utan avbrott. Allteftersom helgen led blev det lite uppehåll då och då och på måndagsmorgonen gick den inte längre så regelbundet men tillräckligt ofta för att vi förstod att åtgärder var nädändiga. Jag ringde till min Guru Johannes Martinsson i Svineviken, Johannes var inte tillgänglig men hans bror Urban svarade. Jag nämnde försiktigt att jag rekommenderats att kopparförhydra en del av förskeppet? ALDRIG I LIVET NÄSTAN SKREK URBAN, FÖRDÄRVA INTE BÅDEN !!! Nej fårtalg blandat med Ettan och uppvärmt var lösningen. Vi följde hans råd, Claessons Trätjära hade inte fårtalg på lager men väl oxtalg och så givetvis Ettan. Milko arbetade in hela härligheten i flera omgångar men för säkerhets skull köpte vi ett par kvadratmeter 1 mm kopparplåt och spikade på allra längst fram i bogen och lade en decimeterlång sträng utefter kölen och sambordet ca. 2 meter akterut från bogjärnet. Sedan hamrade vi det i flera dygn, Måtte inte Bröderna Martinsson läsa om denna vår illgärning - men tätt blev det! Motorn levererades strax efteråt och passade perfekt på den nya motorbädd Torbjörn byggt. Drivlinan monterades in och då återstod valet av propeller. Jag hade på min tid en trebladig 20 "x20" som jag var väldigt nöjd med, men experterna rådde mig att gå upp i storlek och även stigning.. Vi hittade en begagnad 3 bladig 26 " x 24" till ett hyggligt pris och monterade den. Mer om det propellervalet senare. Motorn var på plats, men vi saknade maskinrumskappen som var på renovering hos Torkel, masten låg orest, vi hittade ingen ledig riggare och rutdurkarna behövde efter linoljing med rå linolja torka ytterligare en vecka. Skrovet var lackat med nio lager lack och ovanpå blymönjan i botten hade vi strukit två rejäla lager svart fartygsfärg. Hon låg vid kaj och var tät och det var mitten av juli. Jag kunde inte hålla mig, Stefan hade massor av jobb just de dagarna så jag fick med min vän och bolagets bokföringskonsult Lars Nygren på en första provtur - utan mast! Vi gick ner till Olje-Ola på Donsö och bunkrade 600 liter diesel sen gjorde vi en sväng om Mosskullen, en ö som ligger alldeles vid östra infarten till Snobbrännan mittemot Styrsö och hälsade på gemensamme vännen Dan som äger ön. Vi bjöds på källarsval pilsner och njöt i fulla drag. Åter på varvet hade jag kunnat konstatera att hon marschade 10 knop vid 2.300 varv och gjorde knappa 13 vid fullvarv 2.900. Manövrarna kändes inte som jag var van vid - min tilläggning vid varvet efter denna utflykt var sannerligen inget att skriva hem till Mamma om. Torsdagen den 27 juli var allt på plats och det var dags för den riktiga premiärturen. Vi hade inte hunnit få ström midskepps så spisen fungerade inte - den tänds med el-gnista. Krog på nära håll var därför av nöden. Vi fick bokat en plats första kvällen vid stenkajen i Marstrand bara 15 meter från Wärdshuset och började en bejublad resa. På kajer och bryggor, isegel- och motorbåtar, ekor- och kanoter fick vi ovationer i form av hurrarop, mössavtagningar och V-tecken. Framme i Marstrand ägnade vi de första 3 timmarna åt att besvara frågor från intresserade åskådare på kajen. Fram mot kvällen drog jag till akterdäck med en whiskygrogg tillsamman med hustru Matty, sonhustrun Åsa och barnbarnen Emma och Elin. Stefan stog kvar ett bra tag till och svarade på frågor. Nästa dag gick vi norrut mot Hunnebostrand. Döm om vår glädje när vi under Smögenbron träffade "Ingrid" med Fredrik Letzén ensam ombord. Han var på väg från Fjällbacka till Käringön för att ta ombord en ny grupp vänner och efter besök i Göteborg köra hem henne ensam till Limhamn! Han hanterar den 17 meter långa båten som dessutom har en gummijolle på släp men den acuratess som bara en som mer eller mindre är född och uppvuxen i båten jan göra. Ett härligt möte.! Jublet ville inte avta i Sotenkanalens och framme i Hunnebo fortsatte ovationerna och frågorna haglade. På återvägen förtöjde vi i idylliska Mollösund och fick några uppfriskande salta bad i sommarhettan. Vi har sedan gjort ett antalresor utefter kusten som den intresserade snart kan läsa om på vår hemsida www.myalbertina.com där vi kommer föra något liknande en loggbok i framtiden. Väl ett år har gått sedan den dramatiska hämtningen av den fula ankungen som nu är en fullfjädrad vacker svan. Vi hade inte lyckats med detta spännande och inspirerande äventyr utan den professionella hjälp vi fått av Nakterhus - Torkel Haraldsson & Co.,av Milko Larsson Kari Tuomi, Torbjörn och Anders på Vindile. samt de goda råden från Bröderna Martinsson i Svineviken, Ett särskilt tack till mellansonen Stefan för hans oförtröttliga hängivenhet förr detta projekt. Hans bröder Björn och Henrik har trots att de bor och verkar i Helsingborg resp. Malmö så snart arbete och familj tillåtit kommit upp och hjälpt till. Sedan det viktigaste av allt: hustrun Matty och svärdottern Åsa för att de ett helt år uthärdat som båtänkor! Heder och tack till Er alla, även alla Ni som deltagit men inte nämnts i denna kria. Mölnlycke 06.08.29 Lasse Strömberg En fråga till alla erfarna MYS-yachtägare.: Den propeller vi har nu är troligen för  stor - jag får inte runt aktern med fullt roderutslag och mycket gas som jag är van vid. Jag behöver mera tryck på rodret - kan någon eller några råda mig?